När en favorit fyllde 21 och bjöd in till kalas

Från firande med tårta i Barnes till dansdansdans i Clapham.

LND 2

Tre ytterst bra personer.

Och idag har jag äran att få träffa två. 

Frågan är om hans omaka skor är ett ett tecken på beslutsångest eller ett välbetänkt val.

Dustin Payseur låter oss inte vänta och sätter ribban högt när han stående bland publiken inleder kvällen med senaste skivans titelspår Clash The Truth. Stämningen i publiken triggas och där någonstans förtränger jag mina blöta tygskor och det regniga Londonvädret utanför. Under Daydream får jag - mer väntat än oväntat- den första armbågen i ryggen av den moshpit som byggts upp och det dröjer inte länge innan Beach Fossils får sällskap på scen av ett fan som sedan slänger sig ut och fångas av publiken. 

För att vara ett band som grundar sig i ett soloprojekt har Beach Fossils utvecklat ett imponerande liveuttryck. Det är liksom omöjligt att inte dras med i den hektiska euforin, trots att jag egentligen föredrar deras något mer städade studiosound. Med knogar lika omplåstrade som sin gitarr hörs Payseur sådär lagom diffust bakom de stilsäkra gitarrslingorna. Det här är bra. Riktigt bra. 

Det är just då, när det känns som om det inte kan bli bättre, som jag tappar det intensiva intresset. Låtarna som följer smälter samman i ett onyanserat kaos och det är oklart om det beror på distraherande armbågar eller att jag bara inte kan utskilja dem tillräckligt. Räddningen kommer i form av Moments som inte helt otippat följs av What a Pleasure. Men det är först under Careless som kvällen når sitt ultimata klimax, då bekymmerslösheten osar i luften bland svett och utspilld öl. På scen står plötsligt fler från publiken än från bandet och när vakten kommer kastar de alla sig ut. Undrar hur tjejen, som råkade hamna under, mår idag. 

Bank Holiday

Bank holiday är nog min bästa holiday. Och den senaste, i måndags, var min bästa måndag på så himlans länge. Efter en promenad längs Regent's Canal hittade vi Rosemary Gardens där vi hängde hela dagen. Åt maratonlång picknick och bara trivdes med tillvaron. 

Två lurviga kompisar. 

Olivia, inte lika lurvig men minst lika bra.

Vi köpte bara goda grejer.

Det var bikiniöverdelsvarmt. Här är Sandra.
Clara.
Och Cissi, såklart. Inte lika naken som hon ser ut att vara.
Frida var finaste midsommardrömmen i sin nya hatt.
Likaså var Moa.

Goldheart Assembly

En fredag tog vi oss till Bull & Gate i Kentish Town, en fredag som visade sig vara denna legendariska (ja, band som Coldplay, Sex Pistols och Blur har spelat här under sina tidiga år) scens näst sista kväll. 

Men hur som, vi var där för Goldheart Assembly. Bandet som vi för första gången fick syn på när vi var på Shacklewell Arms och egentligen bara tänkte se Spry.

Det var bra.