Dustin Payseur låter oss inte vänta och sätter ribban högt när han stående bland publiken inleder kvällen med senaste skivans titelspår Clash The Truth. Stämningen i publiken triggas och där någonstans förtränger jag mina blöta tygskor och det regniga Londonvädret utanför. Under Daydream får jag - mer väntat än oväntat- den första armbågen i ryggen av den moshpit som byggts upp och det dröjer inte länge innan Beach Fossils får sällskap på scen av ett fan som sedan slänger sig ut och fångas av publiken.
För att vara ett band som grundar sig i ett soloprojekt har Beach Fossils utvecklat ett imponerande liveuttryck. Det är liksom omöjligt att inte dras med i den hektiska euforin, trots att jag egentligen föredrar deras något mer städade studiosound. Med knogar lika omplåstrade som sin gitarr hörs Payseur sådär lagom diffust bakom de stilsäkra gitarrslingorna. Det här är bra. Riktigt bra.
Det är just då, när det känns som om det inte kan bli bättre, som jag tappar det intensiva intresset. Låtarna som följer smälter samman i ett onyanserat kaos och det är oklart om det beror på distraherande armbågar eller att jag bara inte kan utskilja dem tillräckligt. Räddningen kommer i form av Moments som inte helt otippat följs av What a Pleasure. Men det är först under Careless som kvällen når sitt ultimata klimax, då bekymmerslösheten osar i luften bland svett och utspilld öl. På scen står plötsligt fler från publiken än från bandet och när vakten kommer kastar de alla sig ut. Undrar hur tjejen, som råkade hamna under, mår idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar