Tjuvkikar på grannen som öppnar sitt kylskåp en och två och fem gånger. Pratar i telefon. Kliar sig i huvudet. Han är nog fullt medveten om att jag kan se hur han går fram och tillbaka. Jag är fullt medveten att han kan se mig sittandes här.
Lyckligtvis har vi inte råkat spana samtidigt. Vilken tur.
Och nu, helt plötsligt, släcks lampan i hans kök. Det blir svart. Fönstret försvinner i den svarta fasaden. Det enda som jag ser i fönstret är min egen spegelbild. Den oerkända samhörigheten i ensamheten på husens tredje våningar är borta. Och jag fortsätter att skriva på min historiauppsats. Snurrar en hårslinga mellan fingrarna, i sällskap av Markus.
fint skrivet. Det är någonting med att tjuvkika på grannarna mittemot.
SvaraRadera