GBG i fem bilder

Tomat- och fänkålsoppa

Jag hörde talas om denna fenomenala soppa utan att veta vem exakt som stod bakom den. Efter lite efterforskning visade det sig vara min kära vän Clara.
Ungefär det här behöver man:

Klyfta två fänkålsstånd, ungefär tio tomater, två gula lökar och vitlök efter smak. Clara brukar ta tre. Lite försiktigt tog jag bara en, det var lite för lite. Släng allt i en olivoljad långpanna med socker, salt och peppar. Basilika och oregano också om man vill! Rosta i ugnen på tvåhundratjugofem grader i tjugo till tjugofem minuter. 

Rostat och färdigt, häll över i en kastrull och mixa. Jag ville ha min soppa lite bitig, men om man vill kan man mixa den helt slät såklart. Clara häller härefter i sju till nio deciliter vatten, en till två buljongtärningar och fyra matskedar tomatpuré. Jag hade bara i fyra deciliter vatten och hade varken buljong eller tomatpuré hemma. Men det gick fint ändå minsann. 

Låt soppan koka upp. Servera med fetaost. Ät.

Göteborgsfredagen.

flyttar hem flyttar bort

Jag har flyttat hem. 

Samtidigt så flyttar andra bort. En till LA och andra till Marklandsgatan. 

Det senare firades i helgen med festligheter som såg ut lite såhär:

 

LDN 3

Franco Manca

Sverige firar midsommar med sill och små grodorna och jordgubbstårta och allt sånt där. Gör lite ont att missa, är en sådan traditionsjunkie. Men det tar vi igen i morgon. Idag passade vi istället på att äta surdegspizza i Chiswick. 

Det här är Frida. En bra typ.

Jag åt veg special. Såklart, broccoli är ju min favoritgrej.

Clara. En till bra. 

Och Moa. Ännu en. Sådan lyx att få hänga med bara bra personer.

Green Daemon Pale Ale och vin i duralex. Och pizzorna - himmelska!

Mätta och glada hamnade vi på en pub i närheten. Här är Sandra.
Också en bra typ, men det är ju inte precis någon nyhet.

lördagsnöje vid kusten

ögonblick från senaste tiden

ÄTA DJUR

Vi läser samma bok, Sandra Clara Moa och jag. Äta djur av Jonathan Safran Foer och vi träffas lite då och då för att laga vegetarisk lunch och diskuterar köttätande. Ventilerar tankar och värderingar. Kritiserar samhällets köttfokus. Svär över köttindustrin. Får nya perspektiv och blir lite arga på mänskligheten. Läs den.

"I en normalstor värphönsbur har varje fågel 4,3 kvadratdecimeter till sitt förfogande - en yta bara något större än det här uppslaget. Så gott som alla frigående höns har ungefär lika stort utrymme."

Torsdag och kvällen till ära

hade vi en bokning på The Nightjar, en speakeasy-bar precis vid Old Street Station. Så himlans fint, men kanske lite mer classy än vad vi är vana vid. 

Drinklistan var uppdelad i tidsperioder. Pre-prohibition / Prohibition / post-war. Vi delade en skål "Picardy Punch" med champagne och en massa frukt.Finsällskap. Jenny som nyss flyttat till en gata nära mig ochHanna som är här och hälsar på. 
The Fobo Jug Band spelade deltablues från 20talet.

Tanken var att ta sista tunnelbanan hem. Istället hamnade vi vid
London Bridge och kom hem lagom till att fåglarna vaknade. Äsch.

När en favorit fyllde 21 och bjöd in till kalas

Från firande med tårta i Barnes till dansdansdans i Clapham.

LND 2

Tre ytterst bra personer.

Och idag har jag äran att få träffa två. 

Frågan är om hans omaka skor är ett ett tecken på beslutsångest eller ett välbetänkt val.

Dustin Payseur låter oss inte vänta och sätter ribban högt när han stående bland publiken inleder kvällen med senaste skivans titelspår Clash The Truth. Stämningen i publiken triggas och där någonstans förtränger jag mina blöta tygskor och det regniga Londonvädret utanför. Under Daydream får jag - mer väntat än oväntat- den första armbågen i ryggen av den moshpit som byggts upp och det dröjer inte länge innan Beach Fossils får sällskap på scen av ett fan som sedan slänger sig ut och fångas av publiken. 

För att vara ett band som grundar sig i ett soloprojekt har Beach Fossils utvecklat ett imponerande liveuttryck. Det är liksom omöjligt att inte dras med i den hektiska euforin, trots att jag egentligen föredrar deras något mer städade studiosound. Med knogar lika omplåstrade som sin gitarr hörs Payseur sådär lagom diffust bakom de stilsäkra gitarrslingorna. Det här är bra. Riktigt bra. 

Det är just då, när det känns som om det inte kan bli bättre, som jag tappar det intensiva intresset. Låtarna som följer smälter samman i ett onyanserat kaos och det är oklart om det beror på distraherande armbågar eller att jag bara inte kan utskilja dem tillräckligt. Räddningen kommer i form av Moments som inte helt otippat följs av What a Pleasure. Men det är först under Careless som kvällen når sitt ultimata klimax, då bekymmerslösheten osar i luften bland svett och utspilld öl. På scen står plötsligt fler från publiken än från bandet och när vakten kommer kastar de alla sig ut. Undrar hur tjejen, som råkade hamna under, mår idag. 

Bank Holiday

Bank holiday är nog min bästa holiday. Och den senaste, i måndags, var min bästa måndag på så himlans länge. Efter en promenad längs Regent's Canal hittade vi Rosemary Gardens där vi hängde hela dagen. Åt maratonlång picknick och bara trivdes med tillvaron. 

Två lurviga kompisar. 

Olivia, inte lika lurvig men minst lika bra.

Vi köpte bara goda grejer.

Det var bikiniöverdelsvarmt. Här är Sandra.
Clara.
Och Cissi, såklart. Inte lika naken som hon ser ut att vara.
Frida var finaste midsommardrömmen i sin nya hatt.
Likaså var Moa.