Wild Nothing.

EMMIE ÄR TILLBAKA I STADEN, dock bara på besök den här gången. Så himlans fint att ha henne här igen, lite hjärtskärande att hon måste återvända till Göteborg.

I torsdags var vi och såg Wild Nothing på Scala. Så bra att jag i vissa stunder bara blundade och gick sönder inombords. Ja, så bra var det. 

Vad var det för dag?

Påbörjade mitt tredje decennium av livet. Hujedamej. Lämnade tonåren och allt det där. Blev tjugo år, närmare bestämt. Hur det känns tar vi en annan gång, behövs nog lite perspektiv.

Hur som, så firades den med en morgon i vårsol och världens största brunch på 

The Breakfast Club. Bästa påhittet. Och hade bästa sällskapet. Såhär:

Efteråt kändes det som om jag skulle vara mätt i flera dagar. Men så blir det ju aldrig. Sedan fortsatte dagen med fina grattissamtal, överraskande blombud(!!), lite snöstorm, några timmars jobb och paketöppnande. För att avslutas i fina vänners sällskap och med en gitarrspelande mini-Dylan på scen. 

Så var det visst vinter igen.

Do this with me.

Det blev minsann fredag till slut. Northern line tog mig norrut till Kentish Town och puben Bull & Gate (vars lite smått legendariska livescen sorgligt nog försvinner i maj, men det är en annan historia). Där huserade kvällen till ära Club Fandango, ett så himla bra påhitt. 6£ i dörren och en samling, mer eller mindre okända, band på scen. Men jag ville mest se ett gäng pandor och kuststäder.

Olivia. Som sedan gjorde snöänglar med Sandra i en liten park i Camden. 

Nej, vi har ingen snö. Men lera funkade tydligen lika bra.

Panda Cubs. Fyra män i svarta jeans och Beatlesboots, som spelar mörk och melankolisk pop av bästa slag. Drömmen. Dessutom så himla trevliga.

Agnes. Med Batmantröja, så väldans festligt! En av få bilder från kvällen med någorlunda fokus. Men äsch, fanns liksom viktigare saker att tänka på.

Coastal Cities. Rediga indiegrabbar med dansigt sound. Påminner lite om Foals eller Beat!Beat!Beat!, bra grejer med andra ord.

När banden spelat klart pratades det om musik och om London och om kommande gig och om allt möjligt med Panda Cubs. Sedan väntade promenad i regnet mot dansdansdans på Monarch. En riktigt festlig fredag, alltså.

Fabrique

Det är lite knasigt det där, att man som svensk söker sig till svenskt även i en stad med så många andra kulturer att uppleva och utforska. Men ibland är det bara så att bryggkaffe med gratis påtår och kanelbulle med pärlsocker på är det enda som behövs för att känna sig lite som hemma. 

Onsdagens kanelbullsfika fann vi i Hoxton, Agnes och Jag. På ett svenskfranskt bageri vid namn Fabrique, ett stenkast från stationen Hoxton på Overground. 

first day of spring

Och den här gången menar jag det. På riktigt. 

Jag kan inte spela biljard.

Jag kan inte spela biljard. Inte ens efter en öl. Jag är den som knappt ens träffar den vita, och om någon åker ner så är det garanterat den svarta. 
Men äsch, det är ju också lite spännande.

Vi firade in mars med indisk mat, så himlans gott och värt, och en stunds biljard i Shoreditch. Sedan tog vi fel buss hem, men det är en annan historia.

Så var det mars

Det är fredag och mars. Är glad för mars betyder finbesök och födelsedag. 
Och idag vaknade jag till fåglarna som sjöng utanför fönstret.

Har nyligen haft två extra bra dagar:  

Igår mötte jag Olivia. Vi åt lunch på Vintage Emporium.

Och idag träffade vi Cissi och Sandra och åt lunch på The Book Club.

Igår hade även Palma Violets releaseshow för sin debut, Festligt!

Senaste dagarna i fyrkanter

En kväll hade jag fröjden att få besök i min säng i form av tre favoriter
och en dag drack jag mitt eftermiddagskaffe i vårsolen.
En fredag åt vi lunch på The Book Club och passade på att dansa lite med en enorm
sandwich i källaren på deras lunchtime disco. Bästa påhittet, för övrigt. 
En dag spanade vi in Stik på en vägg i Shoreditch. En annan dag gick vi längs
Regent's Canal, mot Broadway Market i Hackney, och hittade en båtbokaffär.

Tisdagsavslut

Min andra lediga dag under half term break blev en sån där perfekt tisdag.

Köttbullslunch hos Olivia + öl på toppen av Primrose Hill + sushi för två på min heltäckningsmatta + folkig livemusik och kaffe på Cable Café vid Oval. Där spelade Adam Beattie & The Consultants (with Brooke Sharkey) samtidigt som det körde förbi röda dubbeldäckare utanför fönstret. Drömmen.

Primrose Hill

Det spelar ingen roll att vissa Londonbor påstår att det fortfarande är mitt i vintern, jag bestämmer att det är vår nu. Om inte vår-vår, så i alla fall någon form av förvår precis som att det finns försommar. För, om man måste knäppa upp kappan när man promenerar i solen så är det minsann inte vinter längre.

Vi firade in våren på toppen av Primrose Hill. Olivia, Sandra, Cissi och jag.

Så kom den där längtan efter hav.

Har man levt större delen av sina snart tjugo år vid kusten, med tio minuter till närmsta havsutsikt, så behöver man en dos av stora vattenmassor någon gång då och då. Mellan mig och stadens centrum finns Themsen så förr eller senare kommer jag nå dit, tänkte jag och följde skyltarna mot "The City". Gick vilse. Hittade karta. Gick vilse igen. Fann floden och andades lite extra innan jag vände och promenerade tillbaka. 

Tisdag på Shacklewell Arms

SPRY. För fjärde gången. Är inte besatt eller så (okejrå, kanske ev lite), det är bara för bra musik för att missas. Tre av deras låtar går att laddas ner här.

Goldheart Assembly. För första gången, men inte sista. Blev såld där någonstans mellan synthslingorna och stämmorna. 

Dricker kaffe och fuldansar.

Måndag och istället för vår, som jag hoppades på, så snöar det. 
Men äsch. Den kommer väl tids nog, tänker jag.

Här ovan finns en sammanfattning av den senaste månaden. Vi har mest druckit kaffe på olika caféer och fuldansat på olika dansgolv. Allt för att hålla oss varma i Londons vinterkyla.

Söndagsbrunch

Söndag förmiddag och kosan styrdes åt nordöst och stadsdelen Hackney. 

The Hackney Pearl var destinationen och vi hade såklart söndagsbrunch i sikte.

Dagens vi var alltså denna kalasvärd från gårdagen + Agnes + Anu.

Tog plats vid det blommigaste bordet, drack gott kaffe och åt himmelsk toast. 

Jag åt en med honungsglaserad svamp, ricotta, ruccola och rostade valnötter. 
För gott för att fotografera. Kunde liksom inte vänta med att äta.

B-day

Födelsedagar är bra dagar och ett ypperligt tillfälle att fira livet. Att man liksom levt ännu ett år och att ett nytt väntar. Kanske klyschigt, men sant. 

Jag gillar födelsedagar, en bra anledning till att ställa till med kalas. 

Ikväll var vi, kvällen till ära, bjudna hem till Rebecka som bjöd på födelsedagskalas med fint folk och tre olika sorters tårtor. Finlördag minsann.

Feeling Gloomy

Det blev fredag igen. Den andra fredagen i februari och Feeling Gloomy huserade i källaren på The Phoenix vid Cavendish Square. På Feeling Gloomy spelas det bara ledsen musik. Ledsen musik som gör dig glad. Så där dansade vi till hjärtskärande melodier av Smiths, Joy Division och Strokes. Och en massa annat, såklart.

"It feels like I'm a teenager again" halvskrek han i mitt öra så högt att orden precis hördes genom There is a light that never goes out. 

"Det är jag fortfarande" tänkte jag men sa inget.