När en favorit fyllde 21 och bjöd in till kalas

Från firande med tårta i Barnes till dansdansdans i Clapham.

LND 2

Tre ytterst bra personer.

Och idag har jag äran att få träffa två. 

Frågan är om hans omaka skor är ett ett tecken på beslutsångest eller ett välbetänkt val.

Dustin Payseur låter oss inte vänta och sätter ribban högt när han stående bland publiken inleder kvällen med senaste skivans titelspår Clash The Truth. Stämningen i publiken triggas och där någonstans förtränger jag mina blöta tygskor och det regniga Londonvädret utanför. Under Daydream får jag - mer väntat än oväntat- den första armbågen i ryggen av den moshpit som byggts upp och det dröjer inte länge innan Beach Fossils får sällskap på scen av ett fan som sedan slänger sig ut och fångas av publiken. 

För att vara ett band som grundar sig i ett soloprojekt har Beach Fossils utvecklat ett imponerande liveuttryck. Det är liksom omöjligt att inte dras med i den hektiska euforin, trots att jag egentligen föredrar deras något mer städade studiosound. Med knogar lika omplåstrade som sin gitarr hörs Payseur sådär lagom diffust bakom de stilsäkra gitarrslingorna. Det här är bra. Riktigt bra. 

Det är just då, när det känns som om det inte kan bli bättre, som jag tappar det intensiva intresset. Låtarna som följer smälter samman i ett onyanserat kaos och det är oklart om det beror på distraherande armbågar eller att jag bara inte kan utskilja dem tillräckligt. Räddningen kommer i form av Moments som inte helt otippat följs av What a Pleasure. Men det är först under Careless som kvällen når sitt ultimata klimax, då bekymmerslösheten osar i luften bland svett och utspilld öl. På scen står plötsligt fler från publiken än från bandet och när vakten kommer kastar de alla sig ut. Undrar hur tjejen, som råkade hamna under, mår idag. 

Bank Holiday

Bank holiday är nog min bästa holiday. Och den senaste, i måndags, var min bästa måndag på så himlans länge. Efter en promenad längs Regent's Canal hittade vi Rosemary Gardens där vi hängde hela dagen. Åt maratonlång picknick och bara trivdes med tillvaron. 

Två lurviga kompisar. 

Olivia, inte lika lurvig men minst lika bra.

Vi köpte bara goda grejer.

Det var bikiniöverdelsvarmt. Här är Sandra.
Clara.
Och Cissi, såklart. Inte lika naken som hon ser ut att vara.
Frida var finaste midsommardrömmen i sin nya hatt.
Likaså var Moa.

Goldheart Assembly

En fredag tog vi oss till Bull & Gate i Kentish Town, en fredag som visade sig vara denna legendariska (ja, band som Coldplay, Sex Pistols och Blur har spelat här under sina tidiga år) scens näst sista kväll. 

Men hur som, vi var där för Goldheart Assembly. Bandet som vi för första gången fick syn på när vi var på Shacklewell Arms och egentligen bara tänkte se Spry.

Det var bra.

Lördag längs kanalen.

Die Mason Die

Söndag. 
Öl med öppna dörrar mot trottoaren. 
Die Mason Die och Spry på en mörk scen vid Hoxton Square. 
Rad.

några dagar i sverige

Kära hemstaden, Halmstad. Helt okej fin och bra när man är på besök och inte längre sitter fast längs dess trottoarer. 

Kikade på böcker på Amnesty en onsdag, men köpte en vårjacka. Och så var jag i Lund och hälsade på min vän och kusin Johanna.

Drack filterkaffe mest hela tiden och hade ett extra lager ost på mackan. Och en fredag fyllde Cissi 20, det firade vi med tårta!

All ledig tid spenderades med min lurviga vän, min bästis i alla väder. Den bästa fyrfotingen. Kanske rent av den bästa fotingen överhuvudtaget.

Tog tåget till kära GBG. Fikade lågstadie-fika på fiket där Anna jobbar. Och en kväll spenderades på Hagabion med väldens bästbästa syster. 

Besökte en herrans massa favvisar som turligt nog bor bakom samma dörr i Majorna. Vi åt tacos och drack grönt te, och sedan fick jag äran att gosa i Annas sagosäng.

Satt på konstgräset vid hamnen och drack öl en solig eftermiddag. Bara en av alla stunder som jag vill vika ihop och bevara i min ficka. 

Och nu har jag lämnat lilla London och är åter i stora. Väntar på våren. 

Den kommer snart, har jag hört.

Hen som lever får se.

Så åkte Emmie hem och så kom Maria på besök i några dagar. Två finmiddagar och några dansnätter senare har jag nu en lite hemlig plan. Hen som lever får se. 

Wild Nothing.

EMMIE ÄR TILLBAKA I STADEN, dock bara på besök den här gången. Så himlans fint att ha henne här igen, lite hjärtskärande att hon måste återvända till Göteborg.

I torsdags var vi och såg Wild Nothing på Scala. Så bra att jag i vissa stunder bara blundade och gick sönder inombords. Ja, så bra var det. 

Vad var det för dag?

Påbörjade mitt tredje decennium av livet. Hujedamej. Lämnade tonåren och allt det där. Blev tjugo år, närmare bestämt. Hur det känns tar vi en annan gång, behövs nog lite perspektiv.

Hur som, så firades den med en morgon i vårsol och världens största brunch på 

The Breakfast Club. Bästa påhittet. Och hade bästa sällskapet. Såhär:

Efteråt kändes det som om jag skulle vara mätt i flera dagar. Men så blir det ju aldrig. Sedan fortsatte dagen med fina grattissamtal, överraskande blombud(!!), lite snöstorm, några timmars jobb och paketöppnande. För att avslutas i fina vänners sällskap och med en gitarrspelande mini-Dylan på scen. 

Så var det visst vinter igen.

Do this with me.

Det blev minsann fredag till slut. Northern line tog mig norrut till Kentish Town och puben Bull & Gate (vars lite smått legendariska livescen sorgligt nog försvinner i maj, men det är en annan historia). Där huserade kvällen till ära Club Fandango, ett så himla bra påhitt. 6£ i dörren och en samling, mer eller mindre okända, band på scen. Men jag ville mest se ett gäng pandor och kuststäder.

Olivia. Som sedan gjorde snöänglar med Sandra i en liten park i Camden. 

Nej, vi har ingen snö. Men lera funkade tydligen lika bra.

Panda Cubs. Fyra män i svarta jeans och Beatlesboots, som spelar mörk och melankolisk pop av bästa slag. Drömmen. Dessutom så himla trevliga.

Agnes. Med Batmantröja, så väldans festligt! En av få bilder från kvällen med någorlunda fokus. Men äsch, fanns liksom viktigare saker att tänka på.

Coastal Cities. Rediga indiegrabbar med dansigt sound. Påminner lite om Foals eller Beat!Beat!Beat!, bra grejer med andra ord.

När banden spelat klart pratades det om musik och om London och om kommande gig och om allt möjligt med Panda Cubs. Sedan väntade promenad i regnet mot dansdansdans på Monarch. En riktigt festlig fredag, alltså.