kingston

Jag sa att jag inte längtade tillbaka. Att jag saknade det, men att jag inte ville tillbaka just nu. Sa hejdå, vi syns säkert imorgon. Vände mig om och insåg då att det var helt fel. Att det inte alls är så. Jag vill ta 371an hem från skolan. Köpa Digestive på mitt Post office och gå längs Elm Road. Vara sådär lycklig som jag bara har varit just där. Då allt var så himla fint. 

"He smelled like licorice and old books"

Golvet utanför min dörr knakar och min mörkrädda hjärna förvandlar ljudet till fotsteg. Helt plötsligt känns rummet för stort och sängen känns för bred för bara en. Hade kunnat ge min vänstra arm för någon att gömma mig bakom. Eller högra. Om det vore för en liten stund. 


Har vinkat hejdå till fint kaffe/chokladpudding/film -sällskap. Vi kikade på Mary & Max. Animerad film om missbruk, konstiga grannar, choklad, trassliga liv, fin vänskap, kriser, tårar, svek. Fin film, minsann! Se den!


"When I was young, I invented an invisible friend called Mr Ravioli... 
My psychiatrist says I don't need him anymore, so he just sits in the corner and reads."

"Max knew nothing about love. It was as foreign to him as scuba diving."

"He'd always wanted a friend. A friend that wasn't invisible, a pet or rubber figurine."

Ctrl+Alt+Del my ♥

Lyssnar på musik jag en gång dansat till. Påminns om en annan tid. Ett annat liv. Och på något vis, känns det som om dessa dagar bara är en väntan på att det riktiga livet ska börja. Identitetskrisar lite. Samtidigt som jag aldrig tidigare varit så säker på vem Linnea är. Knepigt det där. Höjer volymen och basen får mitt ♥ att göra en extra kullerbytta. Slå lite snabbare.


Och ibland finns det inget finare än att riva hål i redan trasiga kalasbyxor.


They Live By Night